Mitt hjärta har så länge jag kan minnas drivits av en längtan att komma bort.
Att komma till nån annanstans.
Att göra hur mycket som helst för att lämna en dålig plats för en annan bättre plats.
Därför har jag färdats långt, genom fjärran länder och skitiga storstäder.
Jag har dansat på nerspillda bord och krälat på upplysta scengolv.
Jag har skakat mångas händer och önskat jag var nån annanstans.
Jag har frikostigt gett bort många leénden med ett brustet hjärta..
Jag har sett många falla och några försvinna spårlöst..
Jag har våndats av hjärtlösa människor utan skrupler, och avundats dem som levt i luftbubblor..
Mitt hjärta har fått många hårda smällar, för det fanns en gång innan och det fanns många gånger sen..
Det är ett under i sig att ett litet hjärta kan skydda en längtan så väl..
Vi hade slöjor i taket när jag var liten, tunga mörka slöjor vävda av sorgsenhet.
Sällan kom det frisk luft in när det skulle luftas ut, istället blev det utluftat av hot som blev till knytnävar.
Hoten piskade upp luften och knytnävarna blåste ut den rejält.
Efteråt när bråken lagt sig så var det utluftat hos oss, så pass att det knappt fanns nåt syre kvar då var man trött och utmattad, då var det tyst och mörkt även om solen sken utanför.
För dem sorgsna slöjorna hängde kvar i taken och tyngde.
Tyngst var dem över bordet i köket där du satt med vin och piller som hjälpte dig att dränka sorgerna.
Därför satt du där i mörkret i hopp om att dränka sorgerna djupare och djupare,medans jag låg i sängen och grät för din skull och undrade varför jag fanns.
Inte visste jag att resan skulle vara så lång, att det fanns så många faror och hinder på den. Ännu har jag inte kommit fram, har ännu inte fått svar på varför jag finns.. Ändå är det en lycka i sig av att veta att man nu är långt ifrån Där och kanske nästan framme i närheten av nånstans Här.
Men när jag minst anar det söker slöjorna sig in till mig, dem stannar en stund för jag känner dem väl. Dem bjuder på melankoli och jag kan förtrollas att känna det mysigt när dem är här ibland, som gamla vänner.
Dem sveper med mig och får mig att flyta iväg utan mål.. men när det är som allra skönast, när jag är som mest passiv,känner jag hur dem ilsknar till. Då vaknar jag upp för att ge plats åt vad min verkliga längtan vill..
För i mitt hus ska bara kärleken bjudas in, där ska bara lyckan få lyfta taken.
Där ska inte öppnas upp med hot eller luftas ut med knytnävar. I mitt hus öppnas bara upp för vinden som bjuder flortunna gardiner upp till dans, efteråt får en mjuk doft av lavendel dröja sig kvar..
Jag vet att det finns saker i ryggsäcken som måste plockas bort för att orka bära och gå vidare på rätt håll.. Och min längtan är än så länge tillräckligt stark för att driva mig..
Den får inte ge upp nu för då faller jag, för ännu är det en lång bit att vandra och förhoppningsvis går jag på rätt håll, för att komma vidare härifrån och dit, där här blir där..
"Would you tell me, please, which way I ought to go from here?""That depends a good deal on where you want to get to," said the Cat."I don’t much care where...." said Alice."Then it doesn’t matter which way you go," said the Cat." .....so long as I get somewhere," Alice added as an explanation."Oh, you’re sure to do that," said the Cat, "if you only walk long enough."
/Lewis Carroll, Alice in Wonderland
