Världen tycks liksom krympa samman, som om man inte längre har något eget val.
Vi har slutat tänka...följer med i strömmen ifrån massorna.
Far genom livet utan att egentligen stanna upp och börja tänka själva.
Livet formar mig....världen gjuter mig till att bli någon som omvärlden önskar ha att beskåda. Enskilda konstverk men allt mer stöpta i samma form...gjorda i ett sammanhang som jag inte kan förstå.
Allt måste någon gång dö för att få liv igen.
Våra gröna träd som i sommar ger sin skugga åt oss, vaknar en höstdag upp nakna.
Världen, livet och framförallt döden har krupit dem in på bara skinnet.
I en naken sanning kan man inte dölja det som man inte önskade existerade.
Jag blir förundrad men samtidigt så skrämd.
Vem är jag?
Vem kunde jag ha varit och vem är det meningen att jag ska bli?
En ensam liten blomma, men ändå så full av kraft att asfalten trängts undan av dess kärlek till livet?
En fågel flygandes dit den vill utan murar som stoppar den?
En regnbåges färgstarka konstverk, som gör regnet till ett skådespel eller en stjärnas blinkande sken i mörkret?
Det jag önskar mig mest av allt....en blommas styrka, en fågels frihet, en regnbåges skönhet och en stjärnas vapen emot mörkret..
