Skuldkänslorna river sönder mig, river sönder kropp och själ.

Svårt att besegra de, så svårt att låta de sköljas bort av mina tårar som rinner.

Skuld, har jag verkligen skuld till det som hände?

Skuld i att min barndom var en barndom i de vuxnas maktfulla värld, där jag som liten blev vuxen? Jag grät mig ofta till sömns om kvällen efter de lämnat mig ensam, ledsen, förtvivlad, skakad. Många sömnlösa nätter, så sårbar, så liten, så rädd, livrädd.

Ångesten, den fick jag aldrig visa, jag stängde in allt inombords mig, jag lät allt växa. Blev tystad, vågade aldrig ta klivet ut och berätta för någon. Vågade aldrig lita på någon, aldrig, aldrig, aldrig!

Varför hörde ingen, varför såg ingen, varför var det ingen som räddade mig?

Intensiva känslor gror inombords, försöker att hindra de att slå ut, precis som en blomma slår i blom. Kan inte hindra känslorna längre, kan inte tänka klart, kan inte! Rädslan att somna om natten, rädslan att om igen bli jagad av djävlarna som raserade min barndom, som raserade mitt vuxna liv. De kommer i mina drömmar, de jagar mig varje sekund i min dröm. Vaknar med smärta,vaknar med tårande ögon, ont i kroppen ont i själen, biter sönder min tunga, skakar av skräcken av att bli berövad mitt liv igen. Mitt smärtas trauma, jag kämpar varje dag, varje natt.