Nalle

Jag visste väl att jag var ett monster, du viskar det i mitt öra varje minut.

Men i mig bor ett ljus, och du vet att det inte går att ta.

Du kan inte väcka mig om nätterna och ge mig kramp, jag kan slå mig fri från allt.

För ljuset bor i mig, och jag har valt att det ska stanna.

Jag har valt min väg, och jag tror att det blir bra.

Jag har det bra, världen är så ljus.

Men ett monster är jag, precis som alla andra.

Jag är inte sämre än nån annan, inte bättre heller.

Jag är ett monster, en nallebjörn med ett monster inuti.

Men ljuset är bättre än mörkret, det har alltid varit så, och är.

Du har väl sett på film? Jag är ett monster som inte förstod ljuset innan.

Nu är jag en tuff mjuk nallebjörn, som förstår att jag bodde i mörkret.

Du kan inte överfalla mig om nätterna mer, jag har slagit mig fri.

Kärleken

Har jag talat med dig om spänningen mellan motsatser?” säger han. Spänningen mellan motsatser?

”Livet är en serie dragningar fram och tillbaka. Man vill göra en sak men är tvungen att göra någonting annat. Något sårar en fast man vet att den inte borde göra det. Man tar vissa saker för givet trots att man vet att man aldrig ska ta någonting för givet. Spänningen mellan motsatser är som att dra i ett gummiband. Och de flesta av oss lever någonstans mitt emellan.” Det låter som en brottningsmatch, säger jag.

”En brottningsmatch.”

Han skrattar.

”Ja, så kan man beskriva livet.”

Och vem vinner? frågar jag.

”Vem som vinner?”

Han ler mot mig med sina plirande ögon och sneda tänder. ”Kärleken vinner. Kärleken vinner alltid.”

I Have To Know

It is my time to see the light, feel the sun and let my present never be forgotten.

I’m going to take my hands away from my eyes...leaving myself open with an open heart letting my feelings arise.

I will never know if its right or wrong if I don’t pick myself up and follow along.

There has to be something beyond the light and darkness...grabbing it, holding it, keeping it secure in a harness.

Trees and flowers grow as life goes with the flow as I look out my window.. I’ll close my eyes and allow my dreams to see what life has in store for me.

Need not be afraid anymore...watching the rain fall upon the earths floor.

If I seek and find, I´ll leave what is behind.

Tomorrow will come for me, searching for what I want to see.

Songs play in my head...wanting to see what lies ahead.

I’ll never know if I don’t go...going along with my hearts flow.

Wether if I fail or succeed I have to know where this road leads...

Har din arrogans några gränser?

Fingra inte på tanken om mig när jag ändå inte är värd din uppmärksamhet.

För du vet i din värld seglar du framåt och allteftersom du närmar dig ditt mål blir du en kontur klämd mellan saknad och realitet i min värld.

Och jag sitter i livbåten och ser hur du mister din storslagenhet vid randen av en frusen gräns som du gjort till min horisont som jag aldrig når.

Och nej jag har inte glömt dig kommer aldrig att göra, jag känner bara inte igen dig..så jag gömmer mina toleranta ideal djupt i mina tankar och gör som delfinerna som lämnar fartygets kölvatten när temperaturen blivit för kall.

Du..

När det som har legat där inne och tärt alltför länge och när en till synes obetydlig händelse får fattningen att rämna, måste jag våga att stanna kvar.
När alla de ljud som så länge har blivit förträngda hittar sin väg ut ur dig finns jag bredvid och låter dig skrika åt mig tills din spända kropp har slappnat av igen.
När du gråter uppgivet över allt det som livet lagt i dina händer, samtidigt som de spända nävarna svär i förbannelse och för stunden är riktade åt mig, låter jag allting ryka ut ur dig.

Jag vet, det finns inga gränser där du är Du ger utlopp för sorgen vilken inte är riktad mot mig så skrik och gråt, jag vågar stanna kvar...

Osminkad

”Osminkad”, säger han tyst för sig själv.
Jag funderar lite varför han säger så, men frågar inte.
Ligger bara tyst och lyssnar, känner.
Sakta går han igenom min kropp.
Del för del.
Detalj för detalj.
Han börjar vid fötterna. Beskriver det han ser. Jag blundar och lyssnar. Känner hans händer på min kropp. Känner hans ögon som ser mig. Koncenterar mig på att slappna av och känna hans beskrivning av mig Jag får höra saker om min kropp som jag aldrig vetat om. Jag känner mig mänsklig och alla mina skavanker blir plötsligt levande och vackra för mig. Utan dem skulle jag inte vara jag, och jag är ju den jag vill vara. Han får mig att känna mig tacksam och lycklig över hur jag ser ut.

Så lägger han sig bredvid mig med ansiktet nära mitt. Han stryker bort lite hår som fallit över mina ögon. Ser på mig med lugna, snälla ögon. Han betraktar mig tyst en stund innan han fortsätter att beskriva det han ser. Mycket av det han beskriver känner jag igen. Men mycket är nytt för mig. Han berättar saker om mig som jag inte visste om, eller som jag uppfattat på ett helt annat sätt. En ny människa börjar träda fram för mig. En människa som alltid funnits i mig, men som inte varit synlig för mig. Jag hoppas att jag kan hålla henne kvar, för jag tycker om henne.

Han kysser mig. Hans läppar är inte mjuka, men kyssen är varm och fylld av ömhet.
”Berätta för mig om dina sexuella fantasier”, ber han. Jag tänker efter en stund. Frågan känns lite svår. Svårt att berätta om sina innersta tankar för någon annan. Jag letar efter orden, letar efter modet att berätta, letar efter min berättelse, inte efter den jag tror han vill höra.

”Mina sexuella fantasier handlar inte om att ha flera män samtidigt. De handlar inte om sex med en kvinna, eller en kvinna och en man. De handlar inte om fontänorgasmer, de handlar inte om analsex, inte om gruppsex. Mina sexuella fantasier handlar om att känna samhörighet. De handlar om ärlighet. Att våga vara ärlig och att våga höra någon annans sanning utan att ta illa vid sig. De handlar om att bli bekräftad och uppskattad för den jag är. Inte för det jag är. Inte för att jag är kvinna, utan för att jag är jag. De handlar om att känna lust och nyfikenhet till varandra, inte bara första året utan alltid. Varje dag, hela tiden. De handlar om att ha ett intellektuellt utbyte. De handlar om att se varandra. De handlar om att våga visa varandra. Sitt innersta likväl som sitt yttersta. Sin kropp. De handlar om att tillsammans vara en person, utan att glömma bort att vi är två olika människor. De handlar om att se varandras skillnader och att tycka om dem. Osminkad, kanske det är det rätta ordet att använda? Att våga vara osminkade för varandra? Det är min sexuella fantasi och dröm.”

Skärvor

Jag tappar taget, slinter ur mina egna händer.
Faller i ultrarapid mot det hårda stengolvet, krossas mot det hårda underlaget..bitarna flyger, hoppar, sprids.
Tystnaden lägger sig efter ljudet av krossat glass..solen spelar på varje bruten liten skärva.
Var ska jag börja?
Hur ska jag bygga ihop mig igen?
Förtvivlad betraktar jag förödelsen, tårar rinner utför min kind.
Hur kunde det gå sönder på det här sättet?
Ångesten river i mitt bröst, var gick det fel?
Mina vänner ser de splitter spridda här och var, bär fram de jag inte ser i min hopplöshet.
Min familj lägger upp skärvorna på mjukt underlag.
Långsamt pusslar jag ihop bitarna av mitt liv.
Långsamt tar jag upp de bitar jag ser och jag ser tecken på splittret.
Nyfiken läser jag på varje bit, skriver upp det..pusslar ihop dom.
Orden blir en helhet, korta texter, längre texter..det lim jag behöver för att återskapa det jag en gång tappat.
För att sammanfoga det utspridda tusenbitarspussel som en gång var jag.
För varje dag rullar jag ihop min pusselmatta med glasbitar..en bit för varje dag..det går framåt. Långsamt men säkert... Solen leker med sitt ljusspel och tar fram det vackra i varje trasig bit.