Skärvor

Jag tappar taget, slinter ur mina egna händer.
Faller i ultrarapid mot det hårda stengolvet, krossas mot det hårda underlaget..bitarna flyger, hoppar, sprids.
Tystnaden lägger sig efter ljudet av krossat glass..solen spelar på varje bruten liten skärva.
Var ska jag börja?
Hur ska jag bygga ihop mig igen?
Förtvivlad betraktar jag förödelsen, tårar rinner utför min kind.
Hur kunde det gå sönder på det här sättet?
Ångesten river i mitt bröst, var gick det fel?
Mina vänner ser de splitter spridda här och var, bär fram de jag inte ser i min hopplöshet.
Min familj lägger upp skärvorna på mjukt underlag.
Långsamt pusslar jag ihop bitarna av mitt liv.
Långsamt tar jag upp de bitar jag ser och jag ser tecken på splittret.
Nyfiken läser jag på varje bit, skriver upp det..pusslar ihop dom.
Orden blir en helhet, korta texter, längre texter..det lim jag behöver för att återskapa det jag en gång tappat.
För att sammanfoga det utspridda tusenbitarspussel som en gång var jag.
För varje dag rullar jag ihop min pusselmatta med glasbitar..en bit för varje dag..det går framåt. Långsamt men säkert... Solen leker med sitt ljusspel och tar fram det vackra i varje trasig bit.