När det som har legat där inne och tärt alltför länge och när en till synes obetydlig händelse får fattningen att rämna, måste jag våga att stanna kvar.
När alla de ljud som så länge har blivit förträngda hittar sin väg ut ur dig finns jag bredvid och låter dig skrika åt mig tills din spända kropp har slappnat av igen.
När du gråter uppgivet över allt det som livet lagt i dina händer, samtidigt som de spända nävarna svär i förbannelse och för stunden är riktade åt mig, låter jag allting ryka ut ur dig.
Jag vet, det finns inga gränser där du är Du ger utlopp för sorgen vilken inte är riktad mot mig så skrik och gråt, jag vågar stanna kvar...
No comments:
Post a Comment