Du lägger ditt liv i mitt ansvar och förväntar dig att det är jag som skall göra all skillnad.
Du förväntar Dig ingenting av mig men min rädsla får mig att göra allt som står i min makt och ändå räcker ingenting till.
Mission Impossible blir lika obegripligt i verkliga livet, kanske för att jag inte var med från början här heller.
Får jag ett leende?
Ska vi mata ankorna i stadsparken?
Säg åtminstone vad du tänker på eller säg någonting... Jag hatar min egen maktlöshet och även dig när du skrämmer mig gång efter annan. Jag vet aldrig när vargen kommer eller om det är en tickande bomb som slår ut dina ord....när du med din tystnad stänger mig ute.
Du är så uppe i din egen värld av egocentricitet att du inte inser att:
När Du är sårad smärtas även jag.
När Du gråter rinner mina tårar.
No comments:
Post a Comment