Det är som att stanna upp tiden.

Det är som att stanna upp i tiden.

Som att pressa ut den åt sidorna och låta sig själv falla ner till botten från vilket allt börjar växa. Som att rensa bort allt som är överflödigt och klä av sig de kläder som kliar.

Att avsäga sig det som man aldrig bett om att få tilldelat sig, att hitta egna mönster och sammanhang som man sakta lär sig att behärska.

Du säger att jag är självdestruktiv, men jag kan berätta för dig att jag håller på att hitta någonting inom mig som vill överleva.

Något som måste gå andas, något som måste få hitta sina egna gränser.

Istället för att åka slalom mellan minor, istället för att mätas i sammanhang där någon alltid blir vinnare och någon förlorare.